En återuppväckt plåtslagare

Den första kattjäveln!

En del tror att jag inte gillar katter, eftersom jag kallar dem för kattjävlar i min blogg. De som känner mig kan garanterat intyga att jag kallar dem kattjävlar med respekt! Jag älskar katter (och alla djur) och har växt upp med dem. Jag klarar själv inte att åka till veterinären när det är dags att säga adjö, och jag gråter när jag ser filmer med djur som lider eller dör.

Trots det kallar jag alltså åtminstone en av mina katter för kattjäveln - ni som vill tolka det som brist på respekt eller så får gärna göra det, men jag tänker inte ändra mig på den punkten ;)

Hur som helst tänkte jag visa den första riktigt bra (i mitt tycke) bilder av någon av de kattjävlar som förgyllt inte bara mitt liv, utan också många andras. Det här är abbessierhanen Linus, en kastrerad hankatt min syster fick "på köpet" när hon köpte hans syster (som jag inte kommer ihåg vad hon hette). Systerkatten var lite instabil och hade ihjäl den enda kull hon födde, och hon gillade inte folk heller. Linus blev däremot kvar hos syrran och räddade henne från en husbrand (han skrek värre än en brandvarnare i sängen, så syrran tog honom i nackskinnet och hoppade ut genom fönstret när huset var på väg att bli övertänt)..

Ok, nu var fönstret i markplan, men om inte Linus skrikit kanske hon inte vaknat av det - efter det var liksom allt den katten gjorde oväsentligt (oavsett kissandes på väskor och annat).

Linus fick (som många abbessinier om jag förstått det rätt) problem med synen och var i det närmaste blind under sina sista år. Han klarade sig bra ändå så länge vi inte flyttade på möbler, eller om någon av de andra katterna låg i bakhåll och tassade på honom. Vad han tyvärr inte klarade var när en äldre farbror med sociala problem och kamphundar lät sin Dobermann nacka katten och släpa ut honom i skogen. Vi polisanmälde förstås, men gubben med hundarna hade då lämnat trakten (som tur var). Vi fick alltså inte ta farväl av vår Linus, och vi slapp ta farväl av honom. Han blev 18 år gammal om jag inte minns fel, och det var på något sätt ändå passande att han togs från oss på ett nästan lika våldsamt sätt som han hamnade här ...

Så här såg han ut i sina bästa dagar (ungefär 1986 och förmodligen fotograferad med en Nikon med 135:a) :)

Klicka på bilden för att se den i större format - den blir bättre då!

Ha det gott, och tyck om och vårda era kattjävlar :)

2014-12-05 00:05   JeannaQ

Det var trevlig läsning och även dramatisk. Jag har nog förstått det där med ditt uttryck. Men om man läser första gången (och du vänder dig ju till alla som kan läsa din blogg) vet man ju kanske inte riktigt var du står.
Söt kisse, Linus. Blev hans syster kvar inne i branden eller? Hoppas inte. Katter med sådan läggning som du beskriver är det ju samtidigt synd om. De kan ha någon sjukdom som gör dem argsinta. I det fria dödar en del mammor sina ungar om de befarar att det inte finns tillräckligt med mat åt dem i framtiden. Eller om fara hotar. Det är vad viss forskning kommit fram till.
Tack för läsning! / Jeanna

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 00:13

Linus syster fick åka tillbaks till uppfödaren, eftersom hon var helt omöjlig att ha att göra med på alla sätt tyvärr. Vad som hände med henne sedan vet jag inte. Jag är väldigt glad att Linus blev kvar dock eftersom han räddade min syster (som tyvärr gick bort senare av andra orsaker).

JeannaQ 2014-12-05 00:24

Ojoj, du har varit med. I dina livskapitel gömmer sig säkert förklaringar till varför du benämner en katt si eller så. Det finns antagligen en logik där, för dig - och om du kallar katten något annat för andras skull, blir memoarerna sneda förstås. Man ska värna om sin identitet. Jag har liknande inställning till saker och ting och gud ske lov ingår inte i mina memoarer att för ordningens skull (för förhållandenas skull) och för troheten mot mig själv - kalla en hund eller katt just så … Men en hund kallade jag "Lissi Koa Laja Baja Saja Raja Taja Daja Vaja Tummelitumpan Ba". - och denna namnvisa glömmer jag aldrig - för det var min hund!!! Om jag skulle skriva om mina husdjur så skulle detta med nödvändighet omnämnas.
/ Jeanna

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 00:34

Jag tror du drar lite väl stora växlar på min historia. Min åsikt är att husdjur är just husdjur, och inte familjemedlemmerar, men det är sjukt svårt att låta bli att behandla dem som det och sörja dem som det när de dör. Att jag sedan kallar just Nony för kattjävel har liksom inget med det att göra ...

Historien kring ditt jättelånga hundnamn vore kul att höra någon gång :)

JeannaQ 2014-12-05 02:47

Aahh, OK. Du menar att de är ju egentligen just husdjur men du känner för mycket och måste platsa dem med epitetet Kattjävlar typ. För att mota dina egna känslor …
Ja jag kanske drog för stora växlar.
Men mina namn på en hund är ju knappast en vanlig familjemedlems namn heller. Dock tycker jag att husdjur mycket väl kan räknas till familjemedlemmar. Ingen sa därmed att de är människor. Som familjemedlemmar delar de våra liv till viss grad. Sover under samma tak (dina sover väl inne i a f på vintern hoppas jag), äter i samma kök, man pratar väl med dem på något sätt. "Nu kan du gå ut", "Kom in", "Nu får du godis" …
Jag har aldrig fattat hur de inte skulle vara familjemedlemmar! Det handlar i så fall om en av de 100 000 hemlösa katter vi har i Sverige.
Man kan ju alltid visa respekt för djur även om man kallar dem "husdjur". Jag säger "Mina husdjur är mina familjemedlemmar". Så var den saken löst. Känslor har man ju ändå … Djur kan inte hjälpa att de är födda och var de råkar bo. Om de har tur eller otur. De har ingen polis eller socialhjälp att ringa till .. Och de känner av människans makt!

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 03:02

Jag vet inte hur eller varför du fått för mig att jag skulle behandla de djur som bor här illa. Nu är det uppenbarligen fel att kalla dem husdjur också, men de ÄR INTE familjemedlemmar på samma sätt som de av oss som går på två ben och saknar morrhår eller tendensen att kissa i hörn när vi är missnöjda.

Jag respekterar de tre katter och den hund som bor i vårt hushåll just nu, men de har ärligt talat inte samma medbestämmanderätt som oss tvåbeningar i samma hushull. Jag tycker också att den tolkning du gör av mina bloggar och bilder går alldeles för långt när du tolkar det som att jag kallar dem för kattjävlar för att hantera egna känslor.

De djur jag stöter på som skulle vara sådana som skulle ringa polis eller socialtjänst tar jag hand om. Jag beskriver dem dock precis som jag vill, och jag är fullständigt övertygad om att de inte bryr sig. Eftersom det är väldigt känsligt här lämnar jag dock husdjursgruppen på FS - jag kan inte visa mina bilder i en grupp där gruppvärden då och då antyder att jag förnedrar mina husdjur (som man tydligen inte heller får kalla dem).

JeannaQ 2014-12-05 03:57

Nu är det du som drar för stora växlar. Har absolut inte sagt att man inte får kalla dem husdjur - det gör jag själv. För mig är husdjur och familjemedlem båda passande tilltal eller uttryck… Flockmedlem - familjemedlem …
Jag skriver inte här i egenskap av värd. Värdar håller ju bara ordning på tider och tävlingar, medlemsansökningar o sånt. Jag har hela tiden sagt att jag tror mig ha fattat ditt uttryckssätt. Tog upp det här till attbörja med en gång, därför att någon annan gjort det. Då hängde jag på. När en värd kommenterar så gör värden det som vilken person som helst.
Har inte fått för mig att dina djur lever dåligt.
När sa jag det? Jag menar att delar man hus så är man familjemedlem. De husdjur som saknar hem är enligt mitt sätt att se inte familjemedlemmar. Det är inte om dina djurs liv jag skriver utan om hur vi upplever ordet "familjemedlem". Det har olika innebörd för dig resp mig.
Jag pratar alltid på det här viset även privat, efter 30 år av katthjälpsverksamhet, själva uttryckssättet jag har är inte riktat till dig. Bara det där med ditt uttryck som jag från början inte ville göra en affär av, utan hängde på en annan. Liksom tjejen som kallad en bild "Korkad hund". Någon anmärkte, jag hängde på. Jag vet ju inte hur hon beter sig mot hunden egentligen. Men som en annan skrev till dig nyligen så är våra verbala uttryckssätt ofta förenliga med hur vi upplever våra husdjur, alltså vilket förhållande vi har till dem. Orden följer ofta av vår inställning. Det förstår jag att hon skrev. Men har inte påstått att jag förstår vad du menar med dina uttryck. Det gissade jag nyss och gissade fel.
Tycker inte du ska gå ur gruppen, men jag kan låta bli att kommentera eftersom det verkar bli fel. En ond cirkel.
Jag är inte värd för att sitta och leta fel. Jag reagerar alltid sådär…Undrar om jag inte förstår.
Så jag kommenterar inte mer här.
Hälsning, Jeanna

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 04:08

Det är möjligt att jag tolkat fel, men du har flera gånger tolkat mina kattjävlar "fel" och kommenterat dem så. Jag väljer därför att lämna gruppen då jag inte vill att minna bloggar tolkas på det viset. Jag älskar djur, men jag tar dem inte på så stort allvar (och inte mig själv heller). Jag tycker inte husdjursfoto ska vara så himskans allvarligt hela tiden, utan man kan skoja till det och man kan faktiskt hålla i katten/hunden/kaktusen ibland - visst kommer de göra grimaser, men det är ju inte i närheten av djurplågeri, och åtminstone min katt spinner ofta och är rätt nöjd efter sådan hantering.

Hur som helst - jag identifierar mig inte med de djur jag bor med, och jag tycker att de kommentarer jag får här av dig som gruppvärd gör att det inte är intressant för mig att visa mina bilder här. Det är kanske jag som är kinkig, men du har under en längre tid klagat på utrycket "kattjävel", och det är jag inte villig att lägga ner - alltså passar jag inte här.

Lycka till med gruppen i övrigt.

/afe

PMD 2014-12-05 23:34

Det är väldigt bra att träna sina husdjur i att bli hanterade. Om de känner sig trygga med att någon håller i dem så underlättar det väldigt mycket i händelse av att de behöver bli undersökta av veterinär, inspekterade av en utställningsdomare, eller liknande. Att ha kroppskontakt med sina husdjur kan aldrig vara fel.

2014-12-05 01:37   alf109

Har nog förstått att du är en djurvän av rang, det skiner liksom igenom fasaden. ;)
-affe

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 01:58

Tack Affe! Jag trodde ärligt talat att de sken genom redan från början, men det är ju svårt med tonfall i skrift :)

/afe

PMD 2014-12-05 23:36

Det är en väldigt tunn fasad. :-)

2014-12-05 02:00   Lena Eriksson

Vilken UNDERBAR bild!!!!

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 02:29

Tack, Lena! Jag tycker också den är riktigt bra :)

2014-12-05 07:01   tomazon

Tänk att ha en katt som brandvarnare. Det var himla innovativt :-)

Sen var det intressant att läsa kommentarerna här om uttrycket kattjävel. Det verkar ligga en hund begraven helt enkelt ;-)

Må gott!

mvh Tommy

Svar från Anders F. Eriksson 2014-12-05 07:06

Det är inget konstigt alls med kattjäveln - jag började använda uttrycket för att jag hade en bild där katten såg ut som en jävel. Alla gillar inte uttrycket, men de flesta förstod poängen efter ungefär första gången.

tomazon 2014-12-05 07:11

Aha! Det visste jag faktiskt inte, men det förklarar ju saker o ting =)

2014-12-05 07:48   Lena Holm

Vilket kattliv den hade och de nio hade uppenbarligen tagit slut när den stora hunden dök upp. En strålande bild som visar en katt som får vara katt och smyga omrking utomhus.
Hälsningar Lena

2014-12-05 08:14   gorred

"Kattjävel" är förstås ett epitet som kan vara dubbeltydigt. Här tolkar jag det som ett uttryck för ömhet, varma känslor och uppskattning.

Finessen ligger ju mycket att våra husdjur inte hör VAD vi säger, utan HUR vi säger det. Detta blev väldig tydligt med min förra hund, som gillade att att bli betecknad med "dumma hunden", eftersom vi sa det på ett sätt som om vi sagt "fina hunden", typ.

Min katt Boris, salig i åminnelse, var också en "kattjävel", högt uppskattad och djupt älskad.

2014-12-06 11:03   Margareta Cortés

Har nog förstått att ditt hjärta klappar för katterna oavsett vad du kallar dem.
Fin berättelse om hjälten Linus.