En återuppväckt plåtslagare

Rakat eller inte?

Min skäggväxt är inte helt optimal. Jag kan ha bockskägg, mustasch eller en s.k. snutruta. Helskägg funkar inte alls.

Nu har jag varit skäggig ett tag, men igår var det rakdags igen.

Här en kollega som enligt mig har den typ av skäggväxt som krävs för att det ska se bra ut på riktigt ...

Är det förresten någon som har ett bra tips på en trimmer som fungerar för både skägg och hår? Den som är inbyggd i min rakapparat är inte så himskans effektiv, och fungerar riktigt dåligt om man vill raka hela skallen ...

/afe

Less is more!

De som känner mig vet att jag är en prylnisse, och jag är väldans nöjd med min stora D3 med normal- och telezoomarna. Ibland är de gluggarna dock väl tunga och indiskreta, så nu har jag satsat på små gluggar.

Nikon 45mm f/2,8 P

Det här lilla objektvet skapade Nikon som en (dyr) kitglugg till FM3 - deras sista helmekaniska kamerahus. Objektivet var inte billigt när det var nytt, och säljs för ännu högre priser nu - framför allt i USA. Jag köpte mitt av en FS-medlem som köpt det av en annan FS-medlem för 2600- - mindre än halva priset mot USA.

Objektivet ser lite lustigt ut på min D3, men det väger nästan inget (120g) och gör D3:an till en platt kamera som går i vilken portfölj som helst. Inte alls dumt faktiskt (och det är hyfsat skarpt också, även om 24-70/2,8 är lika bra men ett kilo tyngre).

Som komplement till 45:an har jag en gammal 105/2,5 Ai - en klassisk Nikkor med fantastisk skärpa, låg vikt och som kostar nästan inget begagnad. Den här bilden av sonen är ett bra exempel:

Finns i stort format här: http://www.flickr.com/photos/aferiksson/2340448475/sizes/o/in/set-72157605205278491/

Varför använder jag då inte alltid dessa små och billiga objektiv? När det är bråttom är det jäkligt praktiskt med två zoomar (24-70 och 70-200), och de presterar i princip lika bra. Med zoomarna tenderar jag dock att "slöfotografera" och använda zoom i stället för att flytta på mig, och de är synnerligen indiskreta.

Vitsen med det här inlägget? Att få de som tycker att ljusstarka zoomar är det häfttigaste som finns att förstå att man ibland kan göra lika bra eller bättre bilder med gamla billiiga objektiv - det är en fråga om hur mycket tid man har.

Själv tycker jag det är roligare att gå ut på stan med två fasta brännvidder, och jag får hitta motiven på ett helt  annat sätt än jag gör med två zoomar som täcker allt. Det blir dock inte alltid de bästa bilderna med det receptet ...

/afe

Ännu en väska ...

Jag, liksom många andra, är i ständig jakt på den perfekta fotoväskan. Tyvärr finns den nog inte, men i helgen gjorde jag en komplettering till samlingen som vid det här laget är uppe i ett tiotal väskor (och då räknar jag bara de jag fortfarande äger).

Den här gången blev det en Tenba Messenger (Large), som inhandlades under en tripp till New York. Mig veterligen är det tyvärr ingen som längre säljer Tenba i Sverige.

Tenba Messenger är som namnet antyder en väska som påminner mer om en "vanlig" över-axeln-väska, vilket medför både för- och nackdelar. Den stora fördelen är att den inte ser ut som en kameraväska, och den är dessutom klart tunnare än de flesta väskor. Nackdelen är förstås att den inte rymmer allltför breda prylar. Det gick dock ändå att knöla i en D3 med monterad 24-70, en 70-200, en SB-800, en 12-tumsdator med nätdel och diverse småprylar, men då blir den lite bylsig.

Väskan gör sig förmodligen bäst med ett mindre kamerahus för att hålla den så smal som möjligt. För mitt tänkta ändamål - att använda som daglig väska med bara D3, 24- 70 (omonterad), blixt och dator fungerar den dock ypperligt. Plockar jag ur datorn går det bra att få ner även telezoomen.

Väskan innehåller massor av småfack, och själva kamerainsatsen går lätt att plocka ur om man vill använda väskan för bara dator och annat.

Väskan finns i mer diskreta färger än denna (säljaren på B&H var noga med att påpeka detta, så jag antar att han inte var förtjust i mitt val).

För snabb access går det att öppna ett blixtlås i locket. Praktiskt när man snabbt behöver får ut enstaka prylar.

När man vill komma åt hela innandömet kan man öppna hela det stora locket.

Slutsats

Bra väska som är bekväm att bära om man inte behöver ha med sig allt för mycket prylar. Känns som en väska som kan hålla ett bra tag, men det lär tiden utvisa. Klart värd de 108 dollar jag betalade (knappt SEK 800 i maj 2009).

/afe

Boda Bag - bra idé med tveksam kvalitet

Vi fotografer är ständigt på jakt; måste ta den häftigaste bilden; måste ha den häftigaste kameran; måste få mest betalt för en bild ingen beställt och framför allt - måste ha den perfekta väskan!

Jag har köpt fler fotoväskor än jag tänker erkänna här och nu, men en sak har de gemensamt - de är för många och ingen av dem fyller mina syften perfekt ...

I början av sommaren stötte jag på ett foruminlägg som  gjorde att jag hittade Boda Bags (www.goboda.com). En liten fristående väsktillverkare som verkar drivas av fotografer och inte tekniker/designers. De har bara två modeller av sina väskor i sortimentet - liten, och ännu mindre, och ingen av dem rymmer ett kamerahus. Trots det ansåg jag att de har ett berättigande, då poängen med väskorna är att man lätt kommer åt de objektiv eller blixtar som ligger i dem, medans kameran antingen hänger på min axel eller sitter på ett stativ. Tyvärr visade det sig att det nog skulle behövts några tekniker inblandade också ...

Jag beställde den större modellen direkt från Bodas webbplats, och fick den levererad efter några dagar (efter lite strul när de blandade ihop Schweiz och Sverige). Väskan var mycket mindre än jag trott, och tämligen löst vadderad. Den rymmer en 70-200, en 24-70 plus diverse tillbehör.

Jag beställde också midjebälte till väskan, för att testa. I och med att jag är tämligen storväxt (rentav tjock), beställde jag den större varianten, och den var förstås alldeles för stor (amerikaner är tjockare än jag). Jag kompletterade med en mediumversion, som är snudd på för liten ... (och det är den som gäller om Large är för stort)

När jag tidigare i höst köpte mig en liten pyttedator (en Acer Aspire One) var det perfekt att den passade i ytterfacket på Bodaväskan (laddare och mus får plats under objektiven). Kamerahuset får inte plats i väskan, och det var jag väl medveten om - kameran ska ju ändå vara lättillgänglig, så den bär man på axeln ...

För någon vecka sedan konstaterade jag att axelremmen till väskan (som bärs som en så kallad "slingväska") gått sönder i båda ändarna. Eftersom jag går och bär på prylarna varje dag, och ibland far omkring på moped med dem hängandes på axeln upphörde jag genast med användandet av den här väskan. Designen är bra, men kvaliteten tämligen undermålig (enligt mig). Jag ska skicka de här bilderna till tillverkaren och se vad de har att säga, men inte känns det så pålitligt när axelremmen går sönder ...

Remmen på ena sidan:

Och den andrra sidan:

Trist med en väska jag tyckte var väl genomtänkt i övrigt (om man nu inte vill ha plats för kameran också). Mitt nästa försök är en Kataväska, men det kommer senare ...

Optipod - gnällbältet sitter fast!

När jag förberedde mig för ett byte från Canon till Nikon sålde jag av alla mina stativrelaterade produkter (utom ett trästativ från Stabil, som jag mest behöll för att det är så vackert). När jag nu fått till en ordentlig utrustning från Nikon har jag insett att jag faktiskt behöver ett bra stativ med tillbehör. Billiga stativ från Kina, eller visserligen bra men tunga stativ från Manfrotto, var inget alternativ. Ett stativ och de prylar som kopplar ihop stativet med kameran måste vara stadigt - annars kan jag lika gärna vara utan.

I lördags hade jag besök av Hans Olsson från Vintrosa i Örebrotrakten. Hans tillverkar snabbfästen till stativ och tillhörande plattor i sitt företag Optipod, vars produkter blivit populära framför allt hos svenska naturfotografer. Han säljer också modifierade Gitzostativ och kulleder från RRS och Manfrotto. Jag ringde Hans efter rekommendationer i flera fotorelaterade forum, och blev mycket positivt överraskad när han erbjöd sig hälsa på och visa då han ändå var i trakten. Han lämnade också kvar en uppsättning prylar för mig att testa innan jag bestämde mig.

Ett inte alltför snällt porträtt av Hans Olsson, fotograferat med 14-24 mm. I bakgrunden det stativ jag just nu testar.

Optipods fästen är inte kompatibla med konkurrenterna från Arca, Kirk, RRS med flera, men är konstruerade på ungefär samma sätt. De svenska fästena är något bredare, och har en något annorlunda profil. Att det inte går att använda Optipods plattor på Arcakompatibla fästen, och vice versa är en liten nackdel då utbudet av tillbehör minskar. Fördelen är att Hans fästen är oerhört välkonstruerade, sitter väldigt stabilt, och han kan skräddarsy fästen för i princip vad som helst. Själva anläggningsytan mellan snabbfäste och -platta är konstruerad för största möjliga fästyta, vilket märks.

Fästet för mitt kamerahus, en Nikon D3, sitter som gjutet mot kamerahuset tack vare kanterna som går upp i både fram- och bakkant och förhindrar att fästet kan vrida sig. Motsvarande fästen finns dock med lika bra passform, och dessutom som så kallat "L-bracket" från t.ex. Kirk och Really Right Stuff.

En lite rolig pryl jag fick med att testa, är den här varianten av en "sidekick", eller som Hans kallar det - svängfäste, som nästan gör kulleden till ett gimbalhuvud tack vare att den vrider sig kring axel på snabbfästet. Med teleobjektiv är den här konstruktionen synnerligen användbar, och även om ett äkta gimbalhuvud från t.ex. Wimberley förstås är att föredra, så är det här ett hyfsat bra, billigare och lättare alternativ.

Svängfästet, som egentligen bara är ett snabbfäste monteras i vinkel till kulledens ordinarie fäste. Observera förhöjningen under kulleden, som behövs för att det ska vara möjligt att helt vinkla kameran när en så låg kulled monteras direkt på ett Gitzo utan mittpelare.

Fästet är som synes inte centrerat, och man måste låsa kulleden innan man släpper kameran då den inte balanserar av sig självt, som ett äkta gimalhuvud gör.

Modifierad stativfot. Optipods skräddarsydda fäste för 70-200:an ersätter Nikons originalfot,sänker tyngdpunkten och gör hela paketet stabilare.

När man inte behöver vara fullt så rörlig använder man förstås kulleden precis som vanligt.

RRS BH-55 med Optipods standardfäste

Nikon (och säkert andra också) har en tendens att tillverka fantastiska teleobjektiv, med stativfästen som är under all kritik. Min 300/2,8 vibrerar som en stämgaffel om jag sätter den på ett stativ som den är och knäpper till den. Med en en liten dämpare försvinner det problemet helt:

Ibland behöver, eller kan man inte använda ett trebensstativ. Med tunga objektiv, och som komplettering till bildstabilisering kan det då vara bra med ett enbenstativ - om inte annat för att det är ganska jobbigt att hålla en 300:a uppe under t.ex. en hel fotbollsmatch. Enbenstativ går att använda helt utan led, men då är det besvärligt när inte motivet är i samma höjd som fotografen, och en vanlig kulled blir inte så snabbjobbad. Manfrotto har löst detta med sin "vippled" som bara går att vinkla upp och ned, men den levereras med Manfrottos egna ganska usla fäste. Optipod bygger om denna med sitt eget fäste, som även går att vrida vid behov.

Modifierat Manfrotto 234.

Jag har nu testat Optipodprylarna i några månader och konstaterar att det fungerar utmärkt. Det enda jag möjligen saknar är något slags spärrstift som förhindrar att kameran eller objektivet glider ur snabbfästet om man glömmer dra åt det (någon som jag som tur är inte gjort ännu).

Vad kostar kalaset då? Ja, det är inte billigt! De prylar jag testat kostar ungefär 15 KKr inklusive moms och frakt, men dår är de handgjorda och anpassade för just mina ändamål. Stativet och kulleden lär jag kunna ha i evigheter, och snabbfästena så länge som Hans eller hans arvingar driver verksamheten vidare - bättre än så här blir det inte vad stativ och tillbehör gäller!